Dag 8 – En dag jag minns
Finns så många dagar jag minns så väl, bra och dåliga. men den dagen jag alltid kommer minnas som om det var igår var den 11 november, då emelie och kerstin flyttade. & även senaste gången jag var i vårberg
Jag sov hos mia dagen innan, vi ställde klockan på typ 7. min första tanke när jag vaknade var ungefär såhär ''jag gör vad som helst för att iallafall få komma tillbaka till igår'' vi fixade oss knapt, vi orkade inte & vi visste att det var onödigt att sminka sig mycket om allt endå skulle försvinna med tårarna. vi gick till busshållsplatsen fast ingen av oss hade busskort, men vi frågade snällt om vi fick åka med för vi hade ''så brottom till skolan'' och det fick vi. vi gick av i bredäng och tåget kom inte förns om 20 minuter (väldigt ovanligt, men det var väl en otursdag helt enkelt)
vi mötte upp emelie och gick hem till tamara. ingen grät för det gick typ inte. vi var ute med hunden & jag kommer ihåg att kerstin sa ''en timma kvar nu'' och kollade på mig. jag kollade bort för jag ville inte ens höra. vi satt i tamaras kök jag mia & emelie. emelie och mia satt på andra sidan bordet. det var inte en timma kvar längre, det var kanske en halvtimma nu. jag kollade bak för jag hatar, verkligen hatar när folk ser att jag är påväg att gråta. jag grät, mia sa mitt namn för att jag skulle kolla på henne. jag kollade fram & hade handen för ansiktet & grät som en liten bebis, mina tårar flög ut verkligen. jag pussade på emelie och kramades med kerstin (önskar att jag pussat och kramat dom ännu mer då) jag slutade gråta till slut.
vi gick ut och ställde oss där taxin skulle komma. ahlem och emelie kom ut med en massa resväskor. jag såg bilen och jag fick panik, jag fick panik på riktigt. jag sprang fram till kerstin och kramade henne, jag grät, hon grät och jag skrek/grät nästan. jag gick iväg och pussade emelie, tamara såg det (oherregud vad vi skämmdes) tamara är förövrigt emelie och kerstins mammas kompis. jag stog och kramade kerstin, jag kollade bak och såg emelie krama mia och gråta, jag ställde mig och kramade dom och pussade emelie diskret (det var hemskt att inte kunna pussa henne som en idiot) vi stog alla där och grät, jag nästan skämdes för att jag grät så högt men jag kunde inte vara tyst. deras mamma sjöng en sång om typ vänskap på spanska och då grät jag ännu mer.
kommer ihåg att deras mammas kompis sa ''de kommer bli bra'' de lät så hemskt för de enda jag tänkte var typ ''nej det blir det inte''
när dom satt i taxin så såg jag bara kerstin. hon grät & log och jag gjorde en slängkyss åt henne. sen åkte bilen där ifrån, då skrek & grät vi alla tre, jag ahlem och mia. ingen av oss tre pratade med varann förns vi var vid tunnelbanan. jag kommer ihåg att jag tänkte ''tjejen jag nyss pussade, och min bästavän. jag kommer inte få pussa eller krama någon av dom nu förns om hundra år'' allt var så förändrat på några minuter, allt blev så tomt på några minuter.
kommer ihåg att jag inte ville åka någonstans, jag visste inte vart jag ville åka för vart jag än var skulle allt kännas så fel utan dom. vi åkte till mia tillslut, och där kan jag lova att de kändes väldigt fel att vara eftersom att det var där vi alla alltid alltid var, vi var alltid där efter skolan & tom när skolan höll på, skolkare ni vet.
dagen efter det där var det en fredag ''jävla fredag'' var min enda tanke. jag skulle inte sova hos dom denna fredag, ingenting var som vanligt.
så de är verkligen en dag jag minns.
Jag sov hos mia dagen innan, vi ställde klockan på typ 7. min första tanke när jag vaknade var ungefär såhär ''jag gör vad som helst för att iallafall få komma tillbaka till igår'' vi fixade oss knapt, vi orkade inte & vi visste att det var onödigt att sminka sig mycket om allt endå skulle försvinna med tårarna. vi gick till busshållsplatsen fast ingen av oss hade busskort, men vi frågade snällt om vi fick åka med för vi hade ''så brottom till skolan'' och det fick vi. vi gick av i bredäng och tåget kom inte förns om 20 minuter (väldigt ovanligt, men det var väl en otursdag helt enkelt)
vi mötte upp emelie och gick hem till tamara. ingen grät för det gick typ inte. vi var ute med hunden & jag kommer ihåg att kerstin sa ''en timma kvar nu'' och kollade på mig. jag kollade bort för jag ville inte ens höra. vi satt i tamaras kök jag mia & emelie. emelie och mia satt på andra sidan bordet. det var inte en timma kvar längre, det var kanske en halvtimma nu. jag kollade bak för jag hatar, verkligen hatar när folk ser att jag är påväg att gråta. jag grät, mia sa mitt namn för att jag skulle kolla på henne. jag kollade fram & hade handen för ansiktet & grät som en liten bebis, mina tårar flög ut verkligen. jag pussade på emelie och kramades med kerstin (önskar att jag pussat och kramat dom ännu mer då) jag slutade gråta till slut.
vi gick ut och ställde oss där taxin skulle komma. ahlem och emelie kom ut med en massa resväskor. jag såg bilen och jag fick panik, jag fick panik på riktigt. jag sprang fram till kerstin och kramade henne, jag grät, hon grät och jag skrek/grät nästan. jag gick iväg och pussade emelie, tamara såg det (oherregud vad vi skämmdes) tamara är förövrigt emelie och kerstins mammas kompis. jag stog och kramade kerstin, jag kollade bak och såg emelie krama mia och gråta, jag ställde mig och kramade dom och pussade emelie diskret (det var hemskt att inte kunna pussa henne som en idiot) vi stog alla där och grät, jag nästan skämdes för att jag grät så högt men jag kunde inte vara tyst. deras mamma sjöng en sång om typ vänskap på spanska och då grät jag ännu mer.
kommer ihåg att deras mammas kompis sa ''de kommer bli bra'' de lät så hemskt för de enda jag tänkte var typ ''nej det blir det inte''
när dom satt i taxin så såg jag bara kerstin. hon grät & log och jag gjorde en slängkyss åt henne. sen åkte bilen där ifrån, då skrek & grät vi alla tre, jag ahlem och mia. ingen av oss tre pratade med varann förns vi var vid tunnelbanan. jag kommer ihåg att jag tänkte ''tjejen jag nyss pussade, och min bästavän. jag kommer inte få pussa eller krama någon av dom nu förns om hundra år'' allt var så förändrat på några minuter, allt blev så tomt på några minuter.
kommer ihåg att jag inte ville åka någonstans, jag visste inte vart jag ville åka för vart jag än var skulle allt kännas så fel utan dom. vi åkte till mia tillslut, och där kan jag lova att de kändes väldigt fel att vara eftersom att det var där vi alla alltid alltid var, vi var alltid där efter skolan & tom när skolan höll på, skolkare ni vet.
dagen efter det där var det en fredag ''jävla fredag'' var min enda tanke. jag skulle inte sova hos dom denna fredag, ingenting var som vanligt.
så de är verkligen en dag jag minns.
Kommentarer
Trackback
