skriver av mig..

ibland blir jag bara så arg, så arg på allting. framförallt på saknad, vad är meningen med att gå runt och leva i en sån saknad att de gör ont egentligen? varför ska man behöva känna så, varför ska jag känna så, varför ska ens någon få känna så. vad är meningen med att gå runt och hoppas på att någonting ska hända som inte händer. är jag dum i huvudet som tror att helt plöstligt så ska de jag vill träffa dyka upp från ingenstans eftersom jag vet att de inte kommer hända, så går jag endå och hoppas, de e fan inte normalt.

är det rättvist att behöva gå runt och skratta åt minsta liten grej för att kunna unna sig själv med att skratta fast de egentligen ibland kan kännas så jävla fel. varje gång någon frågar mig om den här saknaden inte är jobbig, svarar jag ''jo'' fast jag egentligen bara vill skrika som en jävla idiot att det känns som att varje dag är det någon som häller frätande medel på mig som går att dölja på utsidan. att ofta drömma om något som jag önskar vore sant, ska de vara som någon ''tröst'' för mig eller? att få iallafall uppleva någonting jag vill så jävla mycket, fast ingen annanstans än i en dröm? om det skulle vara så, så är det jävligt idiotiskt. att få vakna upp i en verklighet man inte ens vill vara i, att varje gång man vaknar försöker somna om för att stanna kvar där man vill vara, i en jävla dröm. hur kan en dröm vara bättre än en verklighet? kan det inte vara tvärtom, att leva i en dröm och drömma om sin mardröm till verklighet?

blir bara så jävla irriterad på det här, visst. jag är jävligt glad över att få ha dig kvar, ha er kvar. och de vill jag alltid, men varför måste jag sakna, varför kan jag inte bara få vara där ni är hela tiden. precis som förut, varför måste vi alltid säga hejdå, varför måste allting bli så jävla tomt direkt när vi sagt det, varför måste jag leva två olika liv, ena halvan i en bubbla och andra i en verklighet, en hemsk blandnining. om man ens kan kalla den ena halvan för verklighet, den blir till verklighet när vi ses igen, då jag slipper fokusera på att de även finns en bubbla med er i i mitt huvud 24/7. jag fattar inte varför någon jävla människa ska behöva plågas så här jävla mycket, de e fan tortyr, saknad är fan de värsta som finns! den försvinner aldrig, i somras försvann den för första gången på 4 månader och kom tillbaka efter 10 dagar. visst livet är inte rättvist alltid, men att få slippa saknad i samanlagt 17 dagar på snart ett år är fan inte okej. jag menar inte att jag vill sluta sakna er nu när ni är där, jag menar att jag vill sluta sakna er och ha er här. bajs. hejdå


Kommentarer

Du e cool om du kommenterar:

Doris kanske?:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (nedå den publiceras inte)

Jag kollar din blogg :)?:

Skriv på :D:

Trackback
RSS 2.0